Meduzaland

Ja...ifall nån undrade!

on 12/18/2004 at 22:49:46, GammalHardrockare wrote:Jungbacka-Erik:

Vad heter knattarna på finska?

USA: Huey, Dewey and Louie.
Danmark: Ripp, Rapp och Rupp.
Norge: Ole, Dole och Doff.
Sydafrika: Jaapie, Joop och Jiep.

Tala om fullständigt onödigt vetande. [/quote]Dom heter Hupu, Tupu och Lupu

Jungbacka-Erik:

Tack! Kunskap är aldrig för tungt att bära!

on 12/19/2004 at 17:39:35, GammalHardrockare wrote:Tack! Kunskap är aldrig för tungt att bära! [/quote]
Så yttrar sig bara någon som inte jobbat i flyttsvängen, lexicon väger bly...

Jävlar i rôva i helvete! Killen med läskburkarna hade redan fått dem sålda. Han fick åttahundra spänn för dem.

Va fan ska jag göra nu då? Jag ville ju ha de där burkarna!

Gå till affären,finns hur mycket läsk som helst! Dessutom hade du aldrig handlat,du är helt enkelt för snål!

Rex:

Jag hade tänkt bjuda honom en tusenlapp.

HA!HA!HA!HA!HA!HA!HA!HA!HA!HA! ojoj,herregud vad du är festlig..

Förresten,ta dig en sväng vetja,du kan få mina pantburkar.....

Rex:

Burkarna hade varit värd vartenda öre.

Hellboy:

Jag samlar inte på nånting! Jag har inte det behovet av att bygga drömvärldar......Men det finns ju folk till allting,har tillochmed hört talas om vuxna människor som samlar på Sagan om ringengubbar och dylikt! Men det är väl de som är värst illa däran förstås

Klart man samlar på saker. Gammal hårdrock från 70-80 tal.Som bilintresserad så blir det gamla broschyrer,kanske ngn modellbil emellanåt.Men den största lasten är att jag är torsk på riktiga bilar,kan bli lite problem när man bor i lägenhet.Så nu var jag tvungen att köpa en verkstad och bilhall till min samling.Vissa personer trackar mig,men dom är väl bara avundsjuka vad jag förstår.Att samla är ett intresse och vad skulle man gör om man inte hade ett intresse?.Det handlar inte om att bygga en drömvärld.Det är ju verklighet.Går man igång på vissa saker kan man inte rå för det.Sen har äldre saker har en själ på ngt sätt som nya inte har .Och att man träffar många jättetrevliga personer i jakten på mera grejor gör inte saken sämre.
Rex!! Menar du att det inte finns något som du går igång på? mer än frugan då. / Mats

Jodå,försökte jäklas lite med Hellboy och Hårdrockarn lite bara Klart en människa måste ha intressen annars blir ju livet lite andefattigt. Såg förresten att du bodde i Karlstad,trevlig stad! Har kompisar där så jag har tagit en och annan barrunda där

Hellboy:

Att omge sig med "dödsmetall" Döskallar och dockor innebär inte att du förblir en barnunge hela livet! Du blir gubbe du med,vare sig du vill eller inte......

På tal om att bli en gubbe som Rex skrev, när blir man en gubbe egentligen? Vad kännetecknar "gubbighet"?

När jag var arton år under åttiotalet så minns jag att jag, Rex och några andra satt och snackade om vad vi skulle göra nyårsaftonen år 2 000, dit var det jävligt långt, sjutton år närmare bestämt och jag räknade ut att jag skulle vara trettiofem år då. Det var en gubbålder för mig då och en gubbe var för mig synonymt med en snubbe som var fet, var flintis, hade skägg och bar av någon outgrundlig anledning en sådan där rödrutig kanadaskjorta.

Idag så är jag inte fet, bär inte kanadaskjorta och rakar mig varannan dag, däremot är jag svårt tunnhårig så jag får väl anse att jag har klarat mig någorlunda hitills.

Idag anser jag dock att gubbe är man när man själv ger upp och börjar se sig själv som gubbe. Det vägrar jag att göra.

Angående samlande: Det är mycket riktigt som någon annan här skrev att gamla prylar har en "själ", man har minnen förknippade med dessa prylar. För oss som var unga under åttiotalet (och i viss mån sjuttiotalet) kan aldrig nya prylar få någon själ men för människor som är tonåringar idag kommer dessa prylar att få en själ någon gång i framtiden. Om tjugo år så kommer det att finnas medelålders killar som samlar på MP-3spelare, gamla DVD-skivor och pet-flaskor och fylls av samma nostalgiska minnen som vi som samlar på vinylskivor, gamla serietidningar och läskburkar gör.

De flesta människor börjar se bakåt efter en viss ålder, de VET och känner på sig att deras bästa tid har varit, de vet att i framtiden väntar död och elände, att det bara kan bära utför och bli värre och värre. Att samla tror jag är en omedveten "förnekelsebevaresiginstinkt", man minns en tid som innehöll hopp, historien var en tid av liv, nyfikenhet och glädje. Framtiden är en tid av cynism och krossade illusioner.
Nu vet jag en person på detta forum som inte håller med mig, men tänk efter en stund, när kände DU samma nyfikenhet som när du var arton? När blev du senast HÄNFÖRD över något? När kände du samma lycka en morgon när du vaknade som när du var tjugo? När hade du spring i benen senast?

Man kommer aldrig mer i sitt liv att få höra "Den blomstertid nu kommer" och veta att man har ett helt sommarlov framför sig utan några som helst förpliktelser. Din gamla elaka skolfröken är död och killen som var din bästis i skolan känner inte igen dig längre om du möter honom. Klassens snyggaste tjej är en fet och pillerberoende fyrabarnsmorsa.
Nu är det istället dags att oroa sig för cancer, man kan inte röka längre för då kan man dö, man vågar inte längre ta sig en tredagars fylla på någon camping för man har redan druckit sin livsranson av sprit och man är rädd för att levern kan börja krångla. Och den där jävla knölen på ryggen, är det en vanlig senknuta eller kan det vara... Metastaser? Man knullar sin tjej vanemässigt med en rutin som sitter i ryggmärgen, när du var ung var du glad i flera veckor om du fick hålla en tjej i handen en fredagskväll.

Nu är ju inte allt pest och pina, det positiva när man blir äldre är ju att förutom en förbättring av ekonomin så får man ett visst perspektiv på saker och ting, vissa kallar det "visdom". Man lär sig vad som verkligen är viktigt här i livet. Jag har äntligen lärt mig att istället för att gräma mig över alla skitjobb man har varit dömd att utföra så är det bara att skratta åt skiten och gå vidare. Idag försöker jag enbart att göra det jag VILL göra, det som gör MITT liv värt att leva och jag skiter fullkomligt i vad som passar sig.
Vill jag sitta och surfa på nätet en hel dag så gör jag det. Vill jag köpa en smörgåstårta för tvåhundrafemtio spänn och vräka i mig alltihop framför TV:n tills jag mår illa så gör jag det. Vill jag sticka iväg och bränna tusenlappar på någon skivmässa i Örebro så gör jag det också och vill jag sitta och skriva fåniga noveller så gör jag det för att JAG vill det och ingen annan. Jag skiter i om det är slöseri med tid för inget kan bli slöseri så länge man gör det man verkligen vill. Det är det allt går ut på, att tillfredsställa sina egna önskningar.
Skit i ditt jobb om det får dig att må illa. Kasta dig istället ut i det okända, så länge du kastar dig bort från något negativt så kan det bara sluta med ett positivt resultat.
Men när du landar så gäller det att springa av bara helvete, det handlar om sekunder för ditt liv är dessvärre tidsbegränsat.
Den stressen slapp man känna när man var tonåring.

Det slog mig faktiskt för ett tag sedan när jag blev arbetslös, vem fan bryr sig? Jag har jobbat med prylar jag har hatat och avskytt i hela mitt liv och mot slutet så tappade jag t o m respekten för skiten. Då är det dags att börja tänka över saker och ting.