Terra och knäcka knarkare!
Posted: 07 Jun 2006, 18:19
Det finns en sorts människor som jag har svårt för och det är narkomaner, den labila sorten som drar runt på stan i ryckig stil, knutna nävar och är spänniga som fan.
Ni vet sorten, ofta går de liksom bakåtlutade med en självsäker min precis som om de ägde stan. "Här-kommer-jag-och-jag-kan-FAN-inte-hjälpa-att-SAMHÄLLET-tvingar-mig-att-knarkastilen".
De är allmänt fladdriga, vevar med armarna och har ett gapigt och otrevligt sätt. Mycket opålitliga och kan ofta gå till anfall mot vanliga skötsamma människor. Äkta missbrukare med klippkort hos socialen eller också har de pension, från vad kan man fråga sig - karriären som inbrottsjuv? Langare? Hälare?
Men de kan vara roliga att terra!
Oftast så är de ju paranoida, i stenat tillstånd eller när de är på avtändning. De ser dolda och mystiska budskap överallt och naturligtvis är allt och alla på jakt efter dem hela tiden. Alla vill sätta dit dem, alla vill låsa in dem och alla vill "jävlas" med dem på alla sätt och vis, läs: Hindra dem från att knarka och begå brott.
Säpo, polisen och div insatsstyrkor är alltid redo att hugga dem, överallt, när som helst, alltid. De finns överallt! De har span på mig! De vet var jag bor!
Jag och en polare brukade ibland glida omkring med bilen i brist på bättre sysselsättning, ibland fick man syn på en snubbe som man förstod hade ett postnummer som gick till närmaste knarkarkvart.
Han gick där vid trottoaren, spännig som fan med armarna rakt ut, bakåtlutad och spattig gång. Vi lade oss alldeles bakom honom med bilen och höll samma fart som honom, vi körde långsamt, långsamt och vi märkte att han sneglade på oss. Vi visste vad han tänkte. "Snuten! De vill låsa in mig! De har span på mig! De vet något!"
Vi låg bakom och knarkaren gick fortare och fortare. Det såg ut som om han var med i VM i gång. Helt plötsligt så får han ett ryck och beslutar sig antagligen för att smita, att springa till skogs. Han tar sats och ska hoppa över diket som skiljer gatan från skogen men felbedömer och plumsar rätt ned i det dyiga vattnet. Han plaskar runt som fan därnere, halkar och sätter sig på arslet flera gånger och vi skrattar som fan i bilen. Till slut så tar han sig upp ur diket och springer som en älg mot skogen.
Jag undrar vad han gjorde när han kände sig trygg? Satte han sig dyblöt på en stubbe och gratulerade sig för att han hade lurat snuten?
En annan gång så lade vi oss bakom en knarkare som gick alldeles vid Bäveån här i stan. Den idioten kastade sig helt plötsligt i ån och sam över till andra sidan, klättrade upp vid en trappa och lubbade iväg som en sprinterlöpare mellan husen.
Det lustiga var att bron över ån låg kanske bara 25 meter bort.
Måste erkänna att jag blev lite nervös när han kastade sig i vattnet. Om han inte hade kunnat simma så hade vi ju varit tvugna att agera livräddare. Tydligen så skötte han simskolan riktigt bra innan han valde att marinera sina hjärnceller i div kemisk substans. Idag tar han Guldmagistern i dubbel holkmeckning och ligger även bra till för att kvalificera sig till VM i förföljelsemani - KGB vet var jag bor och de kommer snart för att hämta mig!
Ha! Ha! Ja, man kan ha mycket kul här i livet. Det är ofta i vardagen man hittar de största källorna till glädje.
Ni vet sorten, ofta går de liksom bakåtlutade med en självsäker min precis som om de ägde stan. "Här-kommer-jag-och-jag-kan-FAN-inte-hjälpa-att-SAMHÄLLET-tvingar-mig-att-knarkastilen".
De är allmänt fladdriga, vevar med armarna och har ett gapigt och otrevligt sätt. Mycket opålitliga och kan ofta gå till anfall mot vanliga skötsamma människor. Äkta missbrukare med klippkort hos socialen eller också har de pension, från vad kan man fråga sig - karriären som inbrottsjuv? Langare? Hälare?
Men de kan vara roliga att terra!
Oftast så är de ju paranoida, i stenat tillstånd eller när de är på avtändning. De ser dolda och mystiska budskap överallt och naturligtvis är allt och alla på jakt efter dem hela tiden. Alla vill sätta dit dem, alla vill låsa in dem och alla vill "jävlas" med dem på alla sätt och vis, läs: Hindra dem från att knarka och begå brott.
Säpo, polisen och div insatsstyrkor är alltid redo att hugga dem, överallt, när som helst, alltid. De finns överallt! De har span på mig! De vet var jag bor!
Jag och en polare brukade ibland glida omkring med bilen i brist på bättre sysselsättning, ibland fick man syn på en snubbe som man förstod hade ett postnummer som gick till närmaste knarkarkvart.
Han gick där vid trottoaren, spännig som fan med armarna rakt ut, bakåtlutad och spattig gång. Vi lade oss alldeles bakom honom med bilen och höll samma fart som honom, vi körde långsamt, långsamt och vi märkte att han sneglade på oss. Vi visste vad han tänkte. "Snuten! De vill låsa in mig! De har span på mig! De vet något!"
Vi låg bakom och knarkaren gick fortare och fortare. Det såg ut som om han var med i VM i gång. Helt plötsligt så får han ett ryck och beslutar sig antagligen för att smita, att springa till skogs. Han tar sats och ska hoppa över diket som skiljer gatan från skogen men felbedömer och plumsar rätt ned i det dyiga vattnet. Han plaskar runt som fan därnere, halkar och sätter sig på arslet flera gånger och vi skrattar som fan i bilen. Till slut så tar han sig upp ur diket och springer som en älg mot skogen.
Jag undrar vad han gjorde när han kände sig trygg? Satte han sig dyblöt på en stubbe och gratulerade sig för att han hade lurat snuten?

En annan gång så lade vi oss bakom en knarkare som gick alldeles vid Bäveån här i stan. Den idioten kastade sig helt plötsligt i ån och sam över till andra sidan, klättrade upp vid en trappa och lubbade iväg som en sprinterlöpare mellan husen.


Måste erkänna att jag blev lite nervös när han kastade sig i vattnet. Om han inte hade kunnat simma så hade vi ju varit tvugna att agera livräddare. Tydligen så skötte han simskolan riktigt bra innan han valde att marinera sina hjärnceller i div kemisk substans. Idag tar han Guldmagistern i dubbel holkmeckning och ligger även bra till för att kvalificera sig till VM i förföljelsemani - KGB vet var jag bor och de kommer snart för att hämta mig!
Ha! Ha! Ja, man kan ha mycket kul här i livet. Det är ofta i vardagen man hittar de största källorna till glädje.