Meduzaland

Kom att tänka på en sak apropå allt snack om Muslimer och Katoliker och allt vad det är.....

Hur ser ni egentligen på detta med att vara religiös? Nu tänker jag inte på den sedvanliga diskussionen ur det större perspektivet,min åsikt angående religion öht är att världen hade varit en bra mycket bättre plats utan densamma,i vilken form den än uppträder.INGET annat har väl orsakat så mycket mänskligt lidande?

Nej,jag menar ur ett rent personligt perspektiv. Är en religiös människa lyckligare? Inte krigshetsande Muslimer nu då,utan en vanligt sansad människa,kan det vara så?

Jag tror faktiskt det,är man ärligt och uppriktigt troende så måste det ju vara en lättnad i tillvaron,eller hur?

Hur än tillvaron ser ut så blir det ju ÄNNU bättre på andra sidan,det måste ju kännas skönt!

Allt det som troende får genom sin gud kan jag som ateist också få, jag söker bara efter det någon annanstans. Vill jag har tröst pratar jag med vänner, respektive eller föräldrar. Vill jag ha svar på existensiella frågor söker jag inom mig själv eller hos vetenskapen.

Jag anser att det kan vara farligt att helt binda sig till en källa i sitt sökande efter svar. Även jag ser kritiskt på utvecklingsläran, men såklart inte i samma grad som troende...

Jag tror inte att religiösa är lyckligare än andra. Både de och jag har ju finnit det vi söker och får ut något av det. Det går nog snarare jämt upp

Döden bekymrar mig heller inte. Den kommer och även om jag inte helt accepterat det så vet jag att den är oundviklig. Jag försöker göra så mycket som möjligt med tillvaron innan så att jag slipper vara ångerfull när den dan väl kommer.

Att livet inte har en mening har jag aldrig sagt. Det blir helt vad man gör det till. Vissa ser själva reproduktionen som en mening, andra trivs gott på sitt jobb eller bland vänner.
För mig räcker det dock med att bara vara. Blir misstänksam mot folk som hela tiden måste ha någonting att sträva mot, att bara finnas till räcker tydligen inte...

Nej det här med religion är inget för mig, jag har gått ur svenska kyrkan, och det tycks fungera bra ändå.

Jag tror inte, jag förnekar inte heller. Men jag hoppas, jag hoppas på att Gud finns och att man efter döden (om jag nu ska dö, det ingår inte i min föreställningsvärld) kommer till Paradiset och får träffa alla släktingar, goda vänner m.m. som man hade här i detta livet.

Jag skiter i alla budord och liknande, inte så att jag konsekvent bryter mot dem, jag stjäl inte, mördar inte osv men jag har en ledstjärna och det är: Att inte vara medvetet elak mot någon.
Ibland kan det vara jävligt svårt, ibland säger och gör man saker i ren affekt men jag försöker i alla fall.

Samvetet, det tror jag är det som till viss benämns som Själen och samvete, det är något som jag har gott om. Ofta är det dåligt och vad det säger om mig får Gud avgöra.

Låt mig ge ett exempel på mitt "samvete": Jag spyr ofta galla över missbrukare, uteliggare m.m. men när någon av dem kommer fram till mig och tigger en femma eller en cigg så sticker jag alltid till dem en tjugolapp eller ett helt pack cigg. Annars får jag helt enkelt dåligt samvete. Och det var ju som så att Jesus vandrade inte med Moderat... Öh... De rika och mäktiga, han vandrade med de fattiga och utstötta.