Meduzaland

Jag minns att jag och mina klasskompisar en gång i högstadiet diskuterade vem av oss i klassen som skulle dö först. En morbid diskussion, kan tyckas, men det var mest på lek.
Jag vill minnas att de flesta i min klass räknades upp som tänkbara kandidater.
Nu i början av juli i , tio år senare slog min gissning in...

Troligen var det självmord, jag vet inte. Fick reda på det igår genom en dödsannons i tidningen.
Han hade alltid varit en stökig kille. Nynazist, snattare med mera, han pendlade från fosterfamilj till fosterfamilj. Men jag bortsåg från detta och vi umgicks väldigt mycket på den tiden. I början av åttan blev han avstängd från skolan efter diverse stölder och sen dess har jag mest läst om hans bravader i tidningen (han hittade på väldigt mycket "sattyg". Vi sågs aldrig mer. Han flyttade från staden för några år sen och sen dess vet jag inte så mycket mer. Det ryktades att han satt i fängelse nånstans, men sånt vet man ju aldrig.

Har en fråga angående detta - ska jag gå på begravningen eller inte? Det som får mig att tveka är att det kan se väldigt besynnerligt ut om jag helt plötsligt dyker upp från ingenstans igen som om vi var de bästa av vänner. Vi känner ju varandra inte längre och jag kan inte påstå att jag blev direkt ledsen när jag fick beskedet, mer förvånad. "jaha, det var som fasen", var reaktionen...

Hur skulle ni ha gjort?

Detta låter nog fånigt men... Om du känner att du vill gå så gå! Men gå inte om du känner att du ska gå bara för sakens skull. Det är egentligen bara du som avgöra om du ska gå eller ej.

Jag kan inte säga hur jag skulle gjort, ärligt talat tror jag inte att jag skulle ha gått. Fast jag vet inte hur jag skulle ha regagerat. Om det hade varit en riktigt god barndomsvän så hade jag gått, det vet jag!

Prsonligen så går jag bara på begravningar om det är någon jag känner väl.
Du kan kanske skicka en kondolians (staving?)?

Ja, det skulle nog kännas konstigt att gå. Vi umgicks mycket på den tiden, men som sagt - det var längesen och bara under två väldigt intensiva år.

En kondoleans borde jag dock skicka...

Det uppskattar nog hans anhöriga. Bra idé.

Det är alltid knepigt när man hamnar i sådana situationer. Jag ville inte gå på min mors begravning....men gick ändå, mest för syns skull och det gav mig inte ett skvatt! Mitt råd är att du följer ditt hjärta.

Genitalia wrote:Det är alltid knepigt när man hamnar i sådana situationer. Jag ville inte gå på min mors begravning....men gick ändå, mest för syns skull och det gav mig inte ett skvatt! Mitt råd är att du följer ditt hjärta.

Håller helt med följ ditt hjärta..o kul att du är tillbaka igen genitalia

Långis:

Rent spontant skulle jag säja att jag inte skulle gå på en begravning av någon person som jag hade den korta relationen till. Särskilt eftersom relationen ligger så långt bak i tiden.

Det blev en 20:a till en minnesfond istälelt. Kändes bättre. Tragiskt att han är borta hur som helst....