Bilen vägrade starta, det började bildas köer bakom mig. Men jag behöll lugnet. "Det är ju bara att ringa till brorsan" Jag slog hans nummer på mobiltelefonen - då lade helvetet av - slut på batteri!!!
En man i en röd volvo hade stannat framför mig, han klev ut och erbjöd sin hjälp. Såg ut att komma från mellanöstern nånstans. Vi infödda svenskar är dåliga på att hjälpa varandra, antagligen är vi alldeles för själviska för det, folk borde ta efter den snälla mannen som hjälpte mig. Om fler var som han så skulle det inte finnas några krig i världen...
"Det är ju klart att man hjälper till" sa han och hjälpte mig knuffa undan bilen till trottoaren.
Jag placerade ut en varningstriangel och gick iväg för att leta reda på en telefonkiosk, vet att jag skulle ha ett gammal telefonkort liggande i plånboken. Väl där visade det sig att kortet inte funkade. Jag letade reda på en annan kiosk, men samma problem där. Fungerar inte gamla klassiska telefonkort längre
Det återstod bara att vandra hem igen, i bitande kyla utan mössa och handskar - Jag frös så in i helvete.
Väl hemma ringde jag upp min bror. Jodå, han hade en kompis med bil där som kunde tänka sig att hjälpa mig, men någon bogserlina hade han inte så jag fick själv gå och köpa en.
Så vandrade jag tillbaka in till stan, denna gången mer påklädd, men fortfarande huttrande jag varje gång den iskalla vinden slet tag i mitt ansikte.
Jag gick in på Shell-macken och försökte hitta en lina, men icke. Det fanns ingenting. Jag gick fram till den vackra tjejen i kasaan och frågade. "Nej, de är slusålda, men du kan få låna mackens lina så länge, om du lovar att lämna tillbaka den"
Jag tackade, sprudlande glad över alla hjälpsamma människor och gick iväg till bilen. 1,5 timma senare dök min andra bror upp. Det visade sig att den första brorsans kompis inte kunde bogsera några bilar, det fanns inget att fästa linan i. Min andra bror fäste linan och vi brummade iväg för att placera bilen på ett lite bättre ställe. Han trodde det var batteriet som gett upp så samtidigt som vi lämnade igen bogserlinan hos den vackra tjejen så inhandlade vi, eller snarare han ett nytt bilbatteri. han erbjöd sig nämligen att bjuda mig på batteriet. Mina protester hjälpte föga och vi åkte iväg till bilen igen och kopplade i bartteriet. Något mera liv i bilen blev det, men den startade inte. Vi beslöt oss för att ge upp försöken och han skjutsade mig hem.
Nu är jag äntligen hemma, en aning less, blåfrusen och kladdig efter allt batterifett och syra. Fy fan vad jag hatar vintern!!!
Är iallafall väldigt tacksam för alla hjälpsamma och trevliga människor jag träffat idag.
Den enda som lyckades irritera mig var mannen som muttrade "Flytta då!" när jag högt svor över vinterhelvetet medan jag väntade på bärgningshjälp.
