Meduzaland

Fan jag mår skit! Varför? Eddie är död! Jag mådde skit ett helt år efter han dog. And it´s all comming back. Varför i HELVETE skulle han dö?! Ursh!

Håller med dig till fullo det kryper på en och kramar musten ur en

Ibland kommer det tillbaka. Tänker på alla de år då han levde som man aldrig riktigt tog tillvara på.

Ja fy fan. Av och till mår man lite illa till mods faktiskt. En person som hade mer att ge och borde ha fått leva längre. Man blir ju inte gladare när man förstått att Eddie inte verkade inte må speciellt bra de sista åren i livet (och antagligen inte alltid förut heller). Man får känslan av att han hade "gett upp". Ingen riktig ork och gnista, knäckt av framförallt spriten, men även av andra orsaker antagligen. Han verkade trygg i sin tro och levde med vetskapen att, den "dagen jag lämnar Jordelivet kommer jag till himlen" och nöjde sig med det. Då blir han "fri" så att säga. Vila i fred.

Jag håller med er. Ibland när man börjar tänka på det blir man nästan förbannad men främst nedstämd, varför skulle han dö?! Det verkar vara en regel – alla genier dör för tidigt

Edit: För mig känns det extra tungt att han skulle dö. Det var inte långt efter hans död som jag upptäckte honom. Jag hade ju hört talas om honom och hört några låtar innan. Men det var inte långt efter han hade dött som jag började lyssna riktigt mycket på honom. Eddies musik/sketcher var närmare bestämt det enda jag lyssnade på.

Jag har lyssnat på han riktigt jävla mycket varje dag sedan jag var 7. Jag har tänkt på han och tänker på han varje dag sedan dess. Jag tror att det faktiskt finns dagar som jag faktiskt inte äns tänker på mina barn. Vilket säger rätt mycket. Åtminstånde varrannan mening jag säger är delar av en Eddie fras. Jag hade inte fallit hårdare den dagen då jag fick messet om att han var död om någon hade kommit och slagit bena av mig med ett järnrör. Jag sket i att gå och jobba på jag vet inte HUR länge. Allt var så jävla meningslöst.

Javisst känns det hårt, men man får bita ihop. Vad annars kan man göra?

Ja, du har rätt Retep, vad ska man göra? Eddie kommer inte tillbaka för att vi sitter här och deppar i alla fall. Tror inte Eddie skulle viljat det heller

Det bästa man kan göra, är att spela hans musik och minnas de bra sakerna. Även om det kan vara svårt ibland att hålla tillbaka sorgen.

Det är lite märkligt egentligen att man (talar för mig själv nu i första hand) kan bli så berörd av att en artist man gillar gått bort, att man kan bli såpass berörd som jag faktiskt blev, och är fortfarande. och tydligen flera andra också. Det är ju en person jag kände via musiken, men ingen jag har träffat eller kände personligen.

Jag blev f.ö. väldigt ledsen även när Ronnie James Dio avled i våras. också det en artist jag gillar väldigt mycket och har sett flera gånger live, men återigen ingen jag kände personligen på något sätt. Dock så tror man sig ju "känna" en del personer ändå via intervjuver etc. Det känns med andra ord som att jag kände både Eddie och Ronnie hyffsat men det går ju ändå inte att jämföra med t.ex en nära anhörig som man kännt och träffat regelbundet sen födseln.

Livet är hårt ibland

Man känner sig bara tom och ledsen när man tänker på det.

Jag tror aldrig han kom över det att jag slog honom i röven när han stod på scen på Gamle Port och sjöng Hemorröjder i rövholes och vickade på häcken mitt framför nyllet på mig, det var nog det som knäckte honom LOL

Eddie sitter på en bättre plats idag och tänker "Nu känner ni er allt bra lurade, va, era jävlarrrr?" "Här sitter jag nu med Sankte Per och runkar kuk medan ni lubbar runt på gatorna och jobbar era förbannade idioter!"

Hans fraser lever vidare genom oss, min son vrålar "Hode!" helt omotiverat ibland, vi ropar "Jaaa" med kraftig skånsk brytning utan nån annan anledning till det än att Eddie gjorde det! Eddie Lives!

Ja fy fan, det är rent förjävligt att något sånt får hända. Men som sagt, vi sprider dagligen hans galenskaper vart än vi går...