Meduzaland

Eller trivs ni bäst med ett begränsat umgänge? Ingen människa vill vara helt ensam och isolerad men behovet varierar otroligt mycket.

Vilka typer är ni och hur yttrar det sig?

Själv hör jag nog till de som helt enkelt inte har den berömda "Sociala Kompetensen" i nån större utsträckning,redan som barn kunde jag skicka iväg mina kompisar med hänvisning till att "Nu vill jag vara själv" ganska ovanligt för en unge tror jag

Jag tycker om att umgås med mäniskor men jag har aldrig känt det som ett måste att ha nån att umgås med eftersom jag alltid har trivts bra med mitt eget sällskap.
Enligt min mor så var jag likadan när jag var liten. Om någon av mina kompisar sa som ungar i bland gör att: "om inte du vill göra det jag vill så åker jag hem" så fick dom allt vackert åka hem, jag brydde mej inte nämnvärt.

Jo,umgänge måste alla ha men många är så frustande sällskapssjuka så att det är fan inte klokt! Retar mig bannemig

Ja en del mänsikor behöver konstant bekräftelse från andra mäniskor, undrar vad det beror på?
Kanske dåligt självförtroende

Jag behöver inte att någon annans bekräftelse, det klarar jag av alldeles utmärkt själv.

Jag gillar inte människor. Är antagligen alldeles för kritisk, men jag lyckas alltid hitta fel hos de jag träffar - de flesta är fullkompliga idioter och jag utgår också från det så blir jag positivt överraskad om så inte är fallet.

När det kommer till att umgås med folk, så jovisst, men det finns en gräns. Har jag umgåtts en hel dag så tar jag nästa dag ledigt så att jag kan göra vad jag vill och bestämma själv, jag delar nämligen inga intressen med mina vänner så det är mest för att se lite folk som jag umgås med dem

Trivs bäst ensam eller med familjen. (Och på nätet förstås)

Jag är som Rex och Spekpanna men med ett stort undantag: När jag är på jobbet (eller när jag hade jobb rättare sagt) så är jag en helt annan person. Jag babblar, umgås, skämtar och ingen som känner mig i verkliga livet utanför jobbet skulle känna igen mig. Innan jag stiger in på jobbet (eller någon annan plats där social kompetens, glatt humör och enfaldigt uppträdande premieras) så vrider jag helt enkelt om "knappen" uppe i skallen och går ur mig själv på något vis, ställer om mig helt enkelt.

Men annars så trivs jag alldeles utmärkt med att vara ensam. Har få vänner (däremot en jävla massa bekanta) och knappt några släktingar överhuvudtaget. Förr så reste jag mycket ensam, gick på puben ensam osv och det har varit helt självvalt. Likadant var det när jag var barn. Jag satt oftast ensam på mitt rum med mina böcker, ritblock och samlingar av olika slag och gled in i mig själv.

Däremot så umgås jag som fan på nätet och har massor av mailvänner, både i Sverige och på andra sidan jordklotet.

Har väl aldrig haft något jättebehov att inte vara ensam hela tiden. Har ju haft brorsan om inte annat. Men visst så umgås jag med polare ganska ofta ibland, nu på senare tid så blir det mer och mer. Men jag blir inte direkt rastlös om jag är för mig själv två dagar. Ganska självförvalt, jävla boring om man vore helt utmobbad dock.