Mail till AF´s yrkesvägledare...

gammalhardrockare · Post by **gammalhardrockare** » 26 Oct 2005, 23:03

Det här mailet har jag precis skickat iväg till min gamla yrkesvägledare som jag drev till vansinnets gräns under tiden som jag var arbetslös för något år sedan. Naturligtvis inte under mitt riktiga namn.

Hej!
Tänkte utbilda mig!
Har några frågor som jag gärna vill ha svar på eftersom jag inte är så studievan. Jag är inte vad vid studier överhuvudtaget så ni må tro att jag har många och spännande frågor att ställa om studier och yrkesval.

Som ung så saknade jag helt ambitioner och den där inställningen sitter nog dessvärre fortfarande i. Ska sanningen fram så gillar jag inte att plugga. Jag känner faktiskt avsky inför den akademiska världen. Hade jag bara gillat att arbeta så hade jag fortsatt med det men det suger också purjo.
Därför tycker jag att det verkar vara en rätt så trevlig tillvaro att sitta på någon sömning högskola och inkassera studiebidrag och samtidigt veta att jag kommer att få ett välbetalt arbete efter genomgången kurs.

Har ingen utbildning förutom nio år i grundskolan men saknar dessvärre ett giltigt avgångsbetyg. Jag fick aldrig någon kläm på det där med siffror och skit och fysiken och biologin ska vi bara inte tala om! Behöver jag tala om att jag uteslöt dessa ämnen från min skolgång redan på ett tidigt stadium? Matematik är idag något väldigt mystiskt och obegripligt, ja nästan surrealistiskt för mig men jag kan faktiskt femmans multiplikationstabell!
Gymnastik var väl heller aldrig något som jag lade ned min själ i. Bollrädd och allmänt impopulär som jag var så blev det inte så mycket fysisk träning för min del. Kryssad där också alltså!
Ja, så har vi då svenskan. Blev aldrig riktigt klok på det där med Verb och Adjektiv, vad är det för något egentligen? Vad går det ut på? Det blir liksom lite svårt att besvara frågan när man inte förstår den så att säga. Så var det ofta för mig under skoltiden - Frågor som jag inte förstod och uteblivna svar.
Engelskan var ännu värre! Här dök det också upp verb, supinum och liknande men på en utrikisk rotvälska som jag som ung svensk uppväxt med svensk mor omöjligt kunde begripa. Här var frågor som jag inte förstod det minsta problemet, nu hade det istället blivit en ren kommunikationsfråga - en avbruten sådan, eller envägskommunikation kanske man ska säga där lärarinnan mest stod och babblade en massa obegripligheter medans jag satt i bänken och skrek högt och tydligt på svenska att jag inte förstod. I ett år höll detta på innan jag blev befriad.

Jag har haft många jobb må ni tro! Jag är inte rädd för att hugga i, är bra på att passa tider och har inga problem med att lyda order. Ge mig bara en spade och peka vart jag ska gräva så har ni ett dike inom en sekund!
Jag är väl kanske inte världens pratsammaste person, ska sanningen fram så är jag väl kanske inte så bra på det här med människor helt enkelt. Verkligheten är också något som jag känner mig en smula oförstående inför, lite kluven sådär. Jag upplever det ibland som att det förväntas saker av mig men jag får ingen riktigt kläm på vad det kan vara? Kassörskor skriker mig rakt i ansiktet. De tjatar om pengar hela tiden, jag får sällan igenom mina varor i kassan och när jag väl får det någon enstaka gång så kommer de rusande efter mig och tar mina kassar med matvaror.
På Systembolaget får jag inte heller ut något längre fast jag var en storkonsument av deras varor.
Men jag är en snäll och hjälpsam kille och skulle aldrig få för mig att ställa till bråk trots att alla bråkar med mig. Är inte det en bra egenskap?
Jag hade en flickvän en gång också förresten!

Så nu sitter jag här och funderar och jag har faktiskt fastnat för läkarlinjen. Vad tror ni om det? De verkar tjäna bra och måste ju verkligen ha koll och är det något som jag har så är det järnkoll! Jag har aldrig kommit för sent till något jobb och stämpelklockor ser jag som mina ankare i verkligheten och arbetslivet. Ja, faktum är att jag älskar stämpelklockor. Jag måste ha fasta rutiner helt enkelt, tider att passa osv. Jag ogillar överraskningar vilket i alla fall jag tycker tyder på att jag är en korrekt och pålitlig person som inte hänger sig åt impulsiva infall. En läkare måste ju ingjuta förtroende och stabilitet, eller hur?
Så ge mig råd! Ge mig adresser och lite tips!
Skrev jag att jag nyss har fyllt fyrtio år?

Mvh
xxxxx xxxx

Ska bli kul att se om jag får något svar.

lumberjack · Post by **lumberjack** » 29 Oct 2005, 10:50

Läkarlinjen blir bra, du kanske kan kvoteras in? Det finns något system som tar hänsyn till lite äldre som vill in. Vad det riktigt innebär vet jag inte, men du behöver bara en si sådär 4,8-4,9 för att komma in istället för 5,0...

gammalhardrockare · Post by **gammalhardrockare** » 29 Oct 2005, 11:03

Lumberjack:

men du behöver bara en si sådär 4,8-4,9 för att komma in istället för 5,0...

Öh... Jag har gått en ekonomibiträdeskurs på AMU-Lycksele under åttiotalet samt har datakörkort. Det borde väl vara en merit så god som någon?

lumberjack · Post by **lumberjack** » 29 Oct 2005, 11:12

Ja för fan, sedan kan vi förfalska mitt gamla Heta arbeten-certifika och saken är biff!

Vilket fantastiskt uttryck. Saken är biff!

ozzman · Post by **ozzman** » 30 Oct 2005, 21:40

Datakörkortet är ohyggligt eftertraktat på arbetsmarknaden har jag märkt