Då kom en jäkla 740 bara några centimeter ifrån mig. Det var förbannat nära att det small, och dessutom var det ju mitt fel då jag inte såg bilen som kom bakom mig.
Bilen stannade och jag tänkte också stanna och be om ursäkt, men då hytter den jäveln med armen!
Så fan heller att jag tänker vara trevlig då!
Jag korde om honom och svätte ned hans bil med snöslask och körde vidare. Då behagade den jäveln fara efter, blinkande med helljuset.
Resten av resan bestod från bådas sida av ilskna tutningar och fingeruppräckningar i 100 kilometer i timmen på en hal vinterväg.
Jag vet att det var fruktansvärt barnsligt, men man måste få spåra ur lite då och då, så att man känner att man lever
