Jag missade den, kan man säga. Det är så trist, att gå på bio ensam och ingen ville följa med.

Norrmannen (Jag skäms, att inte komma ihåg hans namn) är porträttlik, i alla fall, fast jag befarar, att filmen innehåller en stor samling rykten och sägner ifrån Cornelis karriär. Bl.a. hittar jag ingen BENGT SÄNDH i roll-listan! Filmskaparen verkar helt och hållet hoppa över, att Bengt och Cornelis var bästa vänner och, att Cornelis ofta använde Bengts hus (på landet), som en slags fristad för, att komma undan påstridiga groupies och lika påstridiga journalister.
Dokumentären såg jag hälften utav, men jag har den inspelad på video ifrån 1997 eller något liknande, så jag hade redan sett den. Jag blir lika gripen varje gång, när Cornelis stirrar in i kameran, gravallvarlig, och dikten om "Det sjunkna riket" läses upp. I slutet mildras hans stränga drag och man får en uppfattning om, att döden inte är så hemsk, ändå. Därefter följer eftertexten och barnens skratt ifrån "Turistens klagan", som mycket väl kunde symbolisera återfödelsen.
Vi har ju så många vissångare i vårat land, så jag vet inte riktigt, om jag vill kalla Cornelis Vreeswijk för den ALLRA STÖRSTA p.g.a. många andra duktiga. Oftast på ett eget ämne inom viskonsten. Men, han var deffinitivt en UTAV de allra största. Jag vill skjuta in: Ewert Ljusberg, Bengt Sändh, Finn Zetterholm, Mats Ljung, Fred Åkerström, Dan Andersson, Birger Sjöberg, Evert Taube och, naturligtvis, Errol Norstedt.