Låt mig leva som miljonär - Annars skriker jag!

[gammalhardrockare]

Satt och retade upp mig på svenskarnas gnäll och deras oförmåga att handskas med sin ekonomi. Tänkte skriva några ord om detta men som vanligt så blev det alldeles för långt.
Kan inte hjälpa det, det är så det blir och de som vet med sig att de inte orkar med mina långa utläggningar ombedes att försvinna omedelbart utan kommentarer.
Resten är naturligtvis välkomna. Har jag rätt eller har jag drivit ut till havs igen? Kör hårt bara!

Det pratas ofta om att vi svenskar har fått det sämre ekonomiskt. Få har en buffert på banken, svensken är skuldsatt upp över öronen m.m. m.m.
Men är det verkligen så? Har vi fått det sämre ekonomiskt?
Visst, vissa saker var verkligen bättre förr, för sisådär tjugo-trettio år sedan. Det fanns i stort sett jobb åt alla, våldet och kriminaliteten var inte lika hög och grov, globalism var ett okänt begrepp för mannen på gatan och t o m kvinnorna var vackrare!
Men hade vi mer pengar att röra oss med?
Hade vi verkligen det?

Jag är en lycklig man för jag tillhör de utvalda.
Jag hade turen att födas i exakt rätt tid. Jag föddes under mitten av sextiotalet, fick vara barn och växa upp under sjuttiotalet och bli tonåring under åttiotalet. Så bra som vi hade det då, så bra kommer vi aldrig mer att få det, inte svensken eller något annat land heller. Det är de flesta forskare och samhällsanalytiker överens om.
Jag växte upp med min mor och om jag blundar riktigt hårt och gör mitt yttersta för att förtränga den förbannade skolan så kan jag bara se solsken och lycka. Jag ser mig själv på min sjuårsdag när jag får min nya cykel med högt stockholmsstyre och "änglavinge", inspirerad av hippiekulturen och Easy Rider.
Den där cykeln var dyr. Morsan jobbade på den tiden som uselt betalt bokhandelsbiträde på heltid men försökte ändå alltid ge mig det jag ville ha. Gud vet hur många extratimmar hon fick slita för att ge mig den där cykeln, eller allt annat som jag fick?
Jag får dåligt samvete idag när jag tänker på det.

Hur som helst, jag var alltså barn under sjuttiotalet då det sägs att Sverige och dess invånare var som rikast. Och tryggast.
Visst, vissa saker var gratis, sådant som kostar rejält med pengar idag. Sjukvården var helt gratis, tandvård och dagis likaså.
Ändå kunde inte min mor köpa sin första TV förrän 1972, en svartvit naturligtvis. Färg-TV var något för rika människor.
Och jag vet att vi var inte de enda som inte ägde en TV i början av sjuttiotalet trots heltidsarbetande mödrar.
Under denna tid gick inte ensamstående morsor till socialen, det var helt otänkbart. Fyllon, tjuvar och knarkare levde på socialen! Ensamstående morsor jobbade istället heltid och ungarna hamnade på dagis, om det fanns plats eller om de inte - som jag - totalvägrade, spjärnade emot och slogs för sitt liv varenda morgon när modern försökte släpa iväg dem till dagis. Då fick man antingen klara sig själv eller följa med modern till jobbet. Jag följde med till morsans jobb i bokhandeln och det var på så vis jag lärde mig att läsa och skriva innan jag fyllde fem år. Det fanns helt enkelt inget annat att göra under dagarna.

Under Sveriges rikaste period så fick jag och min mor bo i en gammal omodern tvåa. Jämför gärna med idag när socialbidragsmorsorna bor i stora nybyggda treor, det har de rätt till.
Morsan fick köpa möbler på loppis och ibland kom mormor och morfar och fyllde på i skafferiet när det var långt till lön.
Var tredje månad fick morsan barnbidrag, inte varje månad som idag. Jag vill minnas att hon fick trehundra spänn kvartalet vilket inte var mycket ens på den tiden.
Idag så har man rätt till möbelbidrag om man är ensamstående kvinna med barn, s.k. startbidrag och barnbidraget ligger väl på någon tusenlapp i månaden.
1973 skaffade vi vårt första telefonabonnemang. Morsan hade sparat länge för att ha råd med inkopplingsavgiften. Den användes bara när det var absolut nödvändigt och aldrig, aldrig "rikssamtal". Det var alldeles för dyrt att ringa till någon som bodde i en annan kommun, för att inte tala om en annan landsdel.
Idag har man mobiltelefoner, ofta ett par stycken. Det tillhör liksom det nödvändigaste. Det är inte ovanligt att t o m ungarna i familjen har en egen telefon.

En eftermiddag när jag kom hem efter ännu en meningslös dag i skolan där jag hade gjort mitt bästa för att hålla mig undan både kunskap och översittare så stod det en stereo i vardagsrummet. En skivspelare, förstärkare och "kassettdäck".
1974 så köpte morsan vår första stereo. På avbetalning. En helt onödig pryl egentligen och morfar kom inbrakandes i lägenheten och hade en lång föreläsning för morsan om pengars värde och onödig lyx.
Men min mor var ung, lite över tjugo år och ville ha fest och träffa kompisar ibland på helgerna som alla andra unga människor.
Vi ägde fyra LP-skivor. Morsan hade Creedence, Janis Joplin och Abba och jag hade ett album med Deep Purple. Dessa skivor spelades ständigt i flera år framöver.
Det var en härlig lyx som gav både mig och morsan stor glädje i flera år.
Idag har alla datorn full med musik, microstereo i varje rum, MP-3spelare, ipods, CD-spelare i bilen osv. Alla ska ha oväsen dånande i öronen för jämnan och får man inte det så skriker man högt, gnäller på det jävla samhället och kräver högre bidrag av diverse slag.

Samma år köpte även morsan sin första bil, en gammal WV-Bubbla som var över tio år gammal. Då kände vi oss rika, vi hade ju bil!
Den sommaren var jag nio år och vi åkte runt till varenda badplats och strand som fanns i Västsverige. Som längst så var vi faktiskt ända upp till Strömstad och en annan gång till en badplats som hette Vita Sannar vid Vänerns strand i Dalsland. Så långt bort hade jag aldrig varit förut.
Idag åker barnfamiljerna utomlands, till Turkiet, Grekland och Spanien. Thailand på andra sidan jordklotet börjar även bli poppis. De åker till fjällen under sportlovet i stora nya kombibilar och det behöver inte bli långtråkigt i baksätet under den långa resan, de kan sysselsätta sig med datorspel och DVD-filmer i sina bärbara datorer och DVD-spelare.

När jag var barn så bodde man i lägenhet, om man inte var rik vill säga. De som hade det "gott ställt" bodde i villa.
Det var inte bara ensamstående mödrar med barn som bodde i lägenhet. I de flesta familjer där föräldrarna hade "vanliga jobb", en helt vanlig arbetarfamilj alltså, så bodde man i lägenhet. Det var naturligt och inget konstigt med det. Man anpassade sitt boende efter sin inkomst och ingen mådde dåligt av detta.
Det var som sagt de "rika" som bodde i villa och rik, det var man om man t ex var tjänsteman på Stora Fabriken där fadern i familjen jobbade. Rik var man även om man hade ett kontorsjobb, var chef, ingenjör, egen företagare eller något annat som krävde högre utbildning och/eller stort engagemang.
Det var så det var och det var en samhällsordning som fungerade bra och som ingen hade något negativt att säga om vad jag kan minnas. Man fick bara se upp så man inte var ensam när man stötte på ett gäng med ungar från villaområdet, då kunde man ligga jävligt illa till. Och vice versa naturligtvis.

[gammalhardrockare]

Idag ska alla bo och leva som de "rika" och har de inte råd så tar man sig råd, dvs man skuldsätter sig upp över öronen och därmed blir privatpersoner allt mer känsliga för lågkonjunkturer, räntehöjningar, sjukdom och arbetslöshet. Alla ska ha allt annars gallskriker man i högan sky. Man ska ha ny bil, villa, sommarstuga, microugn, diskmaskin, platt-TV, datorer, mobiltelefoner, bredbandsabbonnemang, DVD-spelare, digitalkameror, X-box, espressomaskin, hemmabio och coola märkeskläder, oavsett om man jobbar som advokat eller sjukvårdsbiträde.
Man tar dyra lån, utnyttjar kontokortskrediter och tar "räntefria" avbetalningar.
Sedan har de mage att gnälla över att de har dåligt ställt! De gnäller över att de har dålig lön och ynkar sig över Samhället som inte hjälper dem på något sätt. De kräver högre bidrag - bidrag som ska finansiera deras lån, räntor och villaamorteringar och får de inte detta, ja då är vi där igen: Det är Samhällets fel. Det är Samhället som "vänder dem ryggen". Det är det Jävla Samhället som förvägrar dem ett liv som miljonärer. Det är Samhällets fel att de måste handla käk på kredit i slutet av varje månad osv.

1981 så hade jag avtjänat mina nio år i grundskolan och fick mitt första jobb som jag inom parentes hatade.
1982 så kunde jag flytta hemifrån till min första lilla lägenhet. Jag hade med mig min säng, gamla stereo, lite köksredskap, böcker, bokhylla, en noppig gammal brun sjuttiotalssoffa med orange ränder och mässingsspännen på sidorna, ritblock och ritutrustning samt en gammal TV. En 28-tums Saba med brunt faner på sidorna. Ibland försvann ljudet så man fick skicka på den ett par smällar i sidan för att ljudet skulle komma tillbaka. Den där jävla TV:n hade jag i över fem år innan jag kunde köpa en ny. En bättre begagnad med... Fjärrkontroll!
Video var det inte tal om. Det var lyx. Video var något man hyrde med polarna ibland på helgerna tillsammans med tre-fyra videofilmer.
Men jag ansåg mig inte vara fattig, tvärtom! Jag var helt skuldfri, jag kunde spara undan en slant varje månad och reste runt en hel del. Jag anpassade mig så att säga efter min inkomst. Jag mättade munnen efter massäcken. Så gammalmodig var jag faktiskt.

Jag var inte fattig, jag bara valde att inte leva över mina tillgångar. Jag var nog rikare än många andra även om jag inte riktigt förstod det då. Det kändes tungt ibland när någon polare köpte sig en ny bil eller sprillans ny TV, en Philips stereo-tv blackline-S, highdefinition, easy-logic, hej fadderittan - fem fingrar på skuldsedeln osv, osv.
De betalar säkert av på skiten än idag.

Folk har det inte sämre ställt idag än vad de hade för tjugo år sedan. Lönerna är högre än någonsin, även för låginkomsttagarna. Det är bara utgifterna som har blivit högre - ofta självvalda utgifter i form av lån, avbetalningar och ockerräntor.
Jag är själv låginkomsttagare och får idag ut, efter senaste löneförhöjningen och avancemang inom företaget ca 11 500 efter skatt. Tänk om morsan hade fått ut en liknande summa omräknat till den tidens penningvärde + dagens barnbidrag och bostadsbidrag? Tanken svindlar!
Ingen tvingar någon att köpa en ny TV och dator på avbetalning, allra minst samhället. Det går snabbare att spara ihop till detta än att betala av lån och ränta på nämnda prylar. Har man råd att betala av dyra lån och räntor varje månad, då borde man i rimlighetens namn även ha råd att spara ihop till detta.

Man behöver inte bo i villa, man överlever i en lägenhet. Ungarna behöver inte någon egen mobiltelefon och de senaste datorspelen och man klarar sig alldeles utmärkt med en lite äldre dator och segt bredband. Verkar ungarna lyckligare över att de får åka runt halva jordklotet varje år? Blir föräldrarna lyckligare över att betala in lån och räntor varje månad?
Lyxprylar, lyxkonsumtion och ett större och bättre boende borde ju istället vara en dröm, ett mål att sätta upp i livet. Något att kämpa för. Det borde vara en morot, något som man kan få njuta av, en belöning man får för att har sparat och snålat, eller kanske efter att man har avancerat framåt, klättrat uppåt på samhällsstegen, utbildat sig, kämpat på, offrat sig, tagit risker osv, osv.

Alla kan inte leva som miljonärer, alla kan vi inte tillhöra de rika men vi kan drömma om det, vi kan försöka och under tiden så bör vi anpassa oss efter den inkomst vi har.
Gör man inte detta, framhärdar man som en barnunge och kräver att man ska få allt på en gång, ja då ska man fan inte gnälla och allra minst skylla på samhället. Då ska man bara betala in sina lån och räntor med ett leende och hålla käften.

[E-M]

Där har du satt huvudet på spiken! Håller med dig helt och hållet – om man inte tjänar så bra så får man sänka sin levnadsstandard, så enkelt är det!

Jag vet att jag var lite sur på morsan och farsan när jag var liten för alla (de felsta) kompisarna fick en TV, spelkonspl etc. av föräldrarna. Jag ville också få en massa sådant men morsan sa att om jag vill ha sådant så får jag spara ihop till det själv eller önska mig i julklapp och födelsedagspresent. Vilket jag också gjorde.

Så idag så är jag glad att jag har fått spara till saker själv för jag har lärt mig pengars värde eller vad man ska säga. Man måste jobba och kämpa om man vill ha något lite extra, pengar ramlar inte ned från skyn, man kan inte låta föräldrarna försörja sig tills man är 100 år som många verkar tro i dagens läge.

Om man inte vill jobba så mycket för att få ihop pengar till den nyaste datorn så får man väl jobba lite mindre och inte köpa datorn. Det är ju inget som samhället ska betala direkt. Socailbidrag etc. ska gå till sådana som verkligen har det svårt och behöver hjälp (det gör det säkert i dem flesta fall med) inte till att folk ska kunna köpa en massa prylar.

[Andreas]

Det var bra skrivet,folk idag är för bortskämda,sneglar lite bakåt i rummet å inser även att jag kanske är det..men men jag jobbar å sliter varje dag,fast det där med att ta lån å sånt borde jag nog skärpa mej med..

Nä det var bättre förr,jag skulle inte vilja leva i framtiden lr om det finns nån framtid kvar snart

[ozzman]

Du har mycket rätt i det du skriver men en sak som ofta missas när man jämför levnadsstandarden på 70-talet med 2000-talet är just globailseringens effekter.
Någon (ex-jobbare på Chalmers?) hade räknat ut att en electroluxdammsugare som idag kostar 3475:- skulle kosta över 11000:- om den var tillverkad i Sverige med delar från svenska underleverantörer, morsan och farsan köpte färg-tv 1974, den kostade 4500:- (skruvad i tyskland antagligen) då. Vad det blir i dagens penningvärde törs jag inte ens tänka på.

[rex]

S I de flesta familjer där föräldrarna hade "vanliga jobb", en helt vanlig arbetarfamilj alltså, så bodde man i lägenhet.

Stopp,stopp stanna....rena fantasier,70-talet var villornas årtionde,då byggde arbetarna villa,punkt slut. Jag och alla mina kompisar(utom Rockarn då)växte upp i villa,faktum är att jag kan inte komma på en enda i min skolklass som bodde i lgh.

[wiking]

Det där med hus eller lägenhet beror lite på vart man bor också, i städer är det vanligare med lägenheter och i mindre ställen är det mindre lägenheter och mer hus.
Och GH har helt rätt, nu är jag född på 70-talet med både mor och far men båda var (och är) arbetarklass, precis som mej själv. Jag har inte blivit bortskämd men sammtidigt inte haft det dåligt. Jag var väll den sista i klassen som hadde video men när jag kom hem och farsan köpt video och en ny tv så var man överlycklig.
Men när man växer upp som oss i arbetarklassen så lär man sej också att betala räkningarna först och sedan se vad man har råd till, har jag inte pengar så köper jag inte grejer, jag går inte ut och festar ect.

[2meterhansson]

Jag håller med er, så länge man inte kan trolla eller har en sedelpress i garaget eller prickar in 7 rätt på lotto, så är nog hårt arbete det enda som gäller om man vill konsumera. Jag är just nu inne i en väldig övertids period och har ett annat jobb på helgerna för jag vill ha fram 7000 till en utlandsresa som pressent när kärringen fyller år om en månad. Jag köper aldrig sånt jag inte har råd med, men däremot drar jag mig inte för att jobba för att få fram dom pengarna som behövs.

[Långis]

Exakt. Folk lever över sina tillgångar idag. Jag känner många som ideligen sätter sig i skuldfällan, lånar pengar, hamnar i fogdens register. Har försökt förklara för dem att inte handla för pengar de inte har, men det går inte fram.
Vill man ha nånting så sparar man till det - man lånar inte. Jag komemr försöka vara skuldfri så länge som möjligt. Att ta ett lån till en bil kommer inte på fråga. Kommer alltid se till att jag har 3-4000 kr på sparkontot så att jag har en försäkring om någon oplanerad utgift skulle uppkomma.

[2meterhansson]

Kommer alltid se till att jag har 3-4000 kr på sparkontot så att jag har en försäkring om någon oplanerad utgift skulle uppkomma.

Som ett orginal ex av "mannen utan hjärna" på tradera

[E-M]

Exakt. Folk lever över sina tillgångar idag. Jag känner många som ideligen sätter sig i skuldfällan, lånar pengar, hamnar i fogdens register. Har försökt förklara för dem att inte handla för pengar de inte har, men det går inte fram.
Vill man ha nånting så sparar man till det - man lånar inte. Jag komemr försöka vara skuldfri så länge som möjligt. Att ta ett lån till en bil kommer inte på fråga. Kommer alltid se till att jag har 3-4000 kr på sparkontot så att jag har en försäkring om någon oplanerad utgift skulle uppkomma.

Ungefär så tänker jag med Långpanna .

[ozzman]

Jag har lån på hus och bil.
Huset av naturliga skäl och bilen eftersom jag helt enkelt ville ha en ny bil, vi ser det som livskvalitet.
Att jag har tummen mitt i handen när det gäller bilar och dessutom tycker det är pisstråkigt att mecka har naturligtvis en del med det att göra också.

Vi skulle kunna betala av billånet men då skulle nästan hela bufferten ryka och det känns inte rätt, då har jag hellre en utgift varje månad och vet att det finns pengar om något akut skulle hända.

Jag skulle aldrig låna till något annat än just hus och bil resten betalar jag kontant.

[uy]

Jag skulle aldrig låna till något annat än just hus och bil resten betalar jag kontant.

Håller med där. Lite av glädjen med att köpa något nytt är ju känslan av att äntligen kunna köpa det man har sparat till så länge.

[ozzman]

Håller med där. Lite av glädjen med att köpa något nytt är ju känslan av att äntligen kunna köpa det man har sparat till så länge.

Det är bättre att spara i förväg så kan man handla när behovet uppstår. Inget går upp mot ett hederligt impulsköp

[lumberjack]

Mycket bra inlägg GH, det mesta stämmer och mycket av problemen har vi dessvärre välfärdssamhället att tacka. Nu förväntar sig människor att dom ska bli födda av samhället och det ska inte inskränka på levnadsstandarden, oavsett vilka val dom gör. Vi, eller åtminstone vissa delar av svenska folket, har själva dödat välfärdssamhället och de enda som möjligen kan återupprätta det är borgarna.


Men jag tycker det är helt OK att skuldsätta sig om det ger en starkare ekonomi. Exempelvis att man köper en lägenhet med låg hyra för en rejäl summa pengar, men ändå betalar lägre månadskostnad i hyra+lån än att hyra i en likvärdig hyresrätt. Man ska inte vara dumsnål.