Min syn på konsten och litteraturen.

[gammalhardrockare]

Eftersom teckning och författande alltid har varit stora intressen för mig så har det blivit att jag har umgåtts med en hel del tvivelaktiga existenser under mitt liv. Med tvivelaktiga existenser så menar jag folk som på fullaste allvar kallar sig poeter, författare och konstnärer utan att få sålt en enda text eller målning i hela sina liv.
Men de har alltid velat få sålt något så viljan har alltid funnits där, så att säga.
Jag måste erkänna att lika lite som jag har tagit mig själv och mina hobbies på allvar, lika lite har jag respekterat dem och det de har sysslat med.
Det finns en spridd missuppfattning att bara för att man själv gillar att teckna och skriva så måste man även vara intresserad av andra människors målningar, skisser, teckningar och texter.
Det har jag aldrig varit.
Jag tycker att konstnärsvärlden är alldeles för pretentiös, den tar sig själv på för stort allvar. Den slår knut på sig själv.

Konstvärlden hyser alldeles för många obegåvade människor, alldeles för mycket kludd och alldeles för mycket förvirrad poesi och ordakrobatik med författare som spänner sin penna i en vid båge för att landa i ett hav av utanförskap och bla... Bla... Bla...
På den tiden som jag söp så brukade jag alltid visa mitt förakt för denna värld genom att bli onykter och ibland t o m oförskämd under vernissagen. Det var ett barnsligt beteende men man blir barnslig och mjuk i huvudet av alkohol.

Jag minns en gång under det tidiga nittiotalet, jag hade fått ihop det med en tjej som försökte livnära sig på att skriva mystisk och mörk poesi i en stenciltidning som jag själv hade några spalter i då och då.
Det hon skrev var rena skiten och handlade om det gamla vanliga, dvs inre demoner, färd över mörka vatten, ångest och drömmen om räddning. Alltid var det någon horisont inblandad i texten. Det var ljusa horisonter, mörka horisonter, horisonter av hopp och horisonter av svek (!)
Hur kan en horisont vara svekfull?
En kväll så tvingade hon med mig på ännu ett vernissage. Konstnären var en av dessa halvgamla, förvirrade studenterna från konstfack som finansierade sina utställningar genom att sälja av aktierna de hade ärvt av mormor och morfar.
Jag följde med utan knot för jag visste att om jag skötte mig, ja då kanske kvällen skulle sluta med hårdporr.
Chansen fanns.
Hon skrev sämre än en analfabet men enligt ryktet så var hon lika lättfotad som hon var ordblind.

När vi anlände så möttes vi av svartklädda, magra och anemiska människor som tassade omkring med små löjliga snittar i händerna. En del drack även vin i pappmuggar - fjantigt lågprocentigt blaskvin som man måste dricka såar utav för att uppnå något som liknar berusning.
En karl kom fram till mig och frågade vad jag tyckte. Han tillhörde helt klart De Tokiga Människorna och såg dessutom ut som en kille som ville ha den i röven, hårt och ofta. Det visade sig att det var han som var konstnären vilket även förklarade valen av motiv. Varenda tavla visade halvnakna karlar med svällande muskler i olika miljöer som skulle uppfattas som erotiska. De var oftast klädda som hantverkare och grovarbetare. Halvnaken rörmokare i solnedgång ungefär.
Jag sprang ut till bilen och hällde i mig rejält med brännvin. Här skulle behövas mycket alkohol för att stå ut.

När jag kom tillbaka så stötte jag ihop med min flickvän.
-"Det här känns inte bra" sade jag. -"Jag går bort och tar mig lite vin, är det ok?"
Hon tittade oroligt på mig och sade att om jag lovade att bara dricka en mugg så gick det bra.
Jag drack många muggar.
Fler och fler människor strömmade in i lokalen och alla tassade under tystnad omkring och beundrade konstverken. Ibland så kommenterade de viskande tavlorna och fann inbillade budskap och liknande.
Jag stod och stirrade på en tavla, på en liten remsa vid ramen stod:
"Nr 33: Arrangemang i röd lera".
Tavlan visade två halvnakna och svettiga vägarbetare med varsin spade som såg allmänt sugna ut på varandra.
-"Nr 33: Två kuksugare i ett dike"
Läste jag högt.
SCHHHHHH!!! Väste min flickvän.
-"Va fan tar du dig till!"
Hela lokalen stirrade på mig.
Skit samma. Jag var både irriterad och full och gick vidare. En annan tavla visade en snickare som stod och stirrade mot solen med en tving i ena näven och sin ståkuk i den andra. Konstnärligt så det förslog.
"Nr 41: Snickare njuter av solsken - Gula perioden".
Jag mådde både fysiskt och psykiskt illa.
-"Rövknullare i motljus - Bruna perioden"
läste jag nu ännu högre.

Nu fick jag både chockade och ilskna blickar och några hyschade högt. Min flickvän började nästan att gråta och något sade mig att det inte skulle bli något dopp i grytan för min del i kväll heller.
Ännu en gång hade spriten ställt till det för mig.
Men jag tillhörde inte dem - och gör fortfarande inte - som anser att konst är något heligt, att det är något fint, något skört och något som ska inge respekt.
Konst ska inte vara märkvärdigt och obegripligt.
För mig så ska konst vara underhållning, man ska skratta och gråta. Den ska mana till eftertanke samtidigt som det ska vara ytligt. Konst ska vara en tavla eller en serie som får många beundrare och ju fler det är, ju större konst är det. En text ska alla kunna förstå. Den ska underhålla, reta och roa. Vem som helst ska kunna läsa texten och det ska inte vara några frågetecken efteråt. Inga mystiska budskap, inga litterära paralleller till någon jävla Homeros och ingen symbolik med skitnödig ordakrobatik bakom en fond av existentiellt bejakande av barnatro och ytterrockar i poplin.
En text ska vara lättläst. Den ska vara något som man läser, blir förbannad eller glad utav och sedan slänger i närmaste papperspelle eller ger till grannen på tåget in till stan.

Så ser jag på konst och litteratur. Hur är det för er? Det skulle uppriktigt sagt vara roligt att höra.