Mittilivetkriser!

rex · Post by **rex** » 08 Dec 2008, 17:26

Hur är det med det,är det nån som börjat känna av nån sån? Det tycks ju vara ett mycket vanligt förekommande fenomen i dessa tider.

Inte så konstigt egentligen,vi lever trots allt i en relativ välfärd som ger oss utrymme att grunna på existentiella frågor på ett annat sätt än våra förfäder,de hade nog fullt upp med att skaffa mat och värme till sig själva och sina barn,kanske rentav det som är meningen med livet? Och vi förlorat den i och med att vi inte behöver oroa oss för det längre?

Ungefär såhär funkar det ju: Hela en människas uppväxt är en väldig utvecklingsfas,inga problem där inte,alltid nåt nytt att upptäcka med livet,lära sig gå,hår på kuken osv.

Sedan blir du vuxen och går ut i livet,flyttar hemifrån,partajar vilt och lever om som ju ungdomar gör. Du träffar en partner,ni flyttar ihop och köper kanske ett hus!
Jättekul att spika och renovera och greja för det vilda och mitt i alltihop så får du barn också,lyckan och alla upplevelser tar all din tid och mentala kraft.

Åren går,10-15 år kanske och du märker att du börjar känna att du kan detta nu......du är nöjd och lycklig på alla vis,men litegrann känns det som om livet gått lite i stå.

Du undrar när nästa stora omvälvning i livet skall komma? Borde vara dags för nåt snart nu väl? Men nej,åren bara rullar på och livet går sin gilla gång,lite FÖR lugnt och stilla kanske?

Om du kunde ringa skaparen och fråga vad som är meningen så hade du kanske gjort det,jag kan riktigt höra samtalet:

Hej! Det är bara jag som undrar när nästa stora grej i livet kommer?
-Grej? Nu vet jag inte riktigt.....? Vad menar du? För din del händer det inte så mycket mer vettu,du är ju liksom färdigbakt nu,det mest spännande som väntar nu är väl att se vilken sjukdom som tar dig till slut,tyvärr grabben.

ozzman · Post by **ozzman** » 08 Dec 2008, 22:07

Du skall inte umgås så mycket med rockarn, hans svarta livssyn smittar uppenbarligen av sej.

Jag själv har faktiskt inte känt av något som liknar livskris (ännu).
Det närmaste jag kom var när jag var runt 30 då livet ibland kändes rejält meningslöst, bara en massa arbete följt av hysteriska spritorgier på helgerna och alldeles för många bedrövliga krogragg, riktigt trist.
Men sedan jag fått barn så känner jag aldrig att livet inte har någon mening längre och jag tror att åtminstone så länge min dotter bor hemma så kan jag känna att mitt liv har en mening nästan oavsett vad som annars händer.
När hon flyttar hemifrån däremot då kanske det blir en annan sak. Men då skall jag å andra sidan spela golf 24/7

rex · Post by **rex** » 09 Dec 2008, 13:51

Bara ett försök till analys,min käre Josey. Oomtvistligen så händer det nåt med många av oss såhär "mitt i livet" och ungefär detta tror jag det handlar om.

Efter ca halva livet så har man ju trots allt gått igenom utvecklingsfaserna med råge,därmed inte sagt att livet saknar mening,man har ju mycket riktigt barn att glädjas åt och dra försorg om.

Plus alla "vanliga" glädjeämnen som finns naturligtvis

ozzman · Post by **ozzman** » 09 Dec 2008, 15:56

Rex:

Om man går tillbaka ett antal generationer så levde ju folk i allmänhet inte längre än till runt 50-60. kanske man också då kände sej färdig runt 45 men eftersom man bara hade en 10-15 år kvar så kunde man känna sej tillfreds med det man gjort och behövde inte söka något mer.
Idag har man ju som sagt ungefär halva livet kvar när man är 45, det klart att man då kan känna att; vad fan skall jag göra de här resterande åren?
Men vad man skall göra åt sådana känslor har jag ingen aning om.

rex · Post by **rex** » 09 Dec 2008, 16:48

Josey Wales wrote:Men vad man skall göra åt sådana känslor har jag ingen aning om.

Där har du i alla fall en aningslöshet som du inte behöver känna dig ensam i

gammalhardrockare · Post by **gammalhardrockare** » 09 Dec 2008, 18:39

JW:

Du skall inte umgås så mycket med rockarn, hans svarta livssyn smittar uppenbarligen av sej.

Svart livsyn? Jag? Vet hut!
Däremot så förstår jag Rex tankegång men min kris yttrar sig inte på det viset.
Mitt problem var och är nog att jag hade för stora förhoppningar på livet. Jag trodde att jag var "speciell", att ett fantastiskt liv väntade på mig.
Det här med jobbande och knullande är något som jag bara har gjort i väntan på det riktiga livet. Fast arbete, familj, villa och allt det där har aldrig varit något mål för mig. Jag tyckte - och tycker så fortfarande - att det är banalt och klyschigt på något vis. Kom med något nytt för fan!

Men nu har jag kommit dithän att det är inget speciellt med mig eller någon annan. Jag har ett liv, ett bra liv faktiskt. Idag så slog det mig att jag t o m kan räknas som rätt så rik jämfört med många andra i min ålder. Det är bra.
Men som sagt, det hände aldrig något och det kommer inte att hända något speciellt heller.

Något som jag också saknar är den där speciella känslan man kunde få när man var ung. När man gjorde något för första gången. När man väntade och såg fram emot något.
"Tänk, igår fick jag hångla med en tjej!" "Fan, nu har jag knullat också!" "Oj va kul och spännande att dricka sig full/röka/köra bil osv, osv och jag har hela livet framför mig! Vad som helst kan hända!"
Jaha, nu har jag gjort allt detta. Inatt så knullade jag två gånger på raken och blev avsugen i morse när jag vaknade.
Detta hade jag sett som en fantastisk dröm när jag var tjugo år. Idag är det ingenting.
Jag gick och köpte mig en ny TV idag för 13 000 spänn kontant. När jag var ung så fick jag köpa gamla TV-apparater av kompisar för några hundringar. En ny TV var en omöjlighet.
Jag gäspade när jag lade fram stålarna på disken.

Jag saknar förmågan att bli hänförd, att förundras, att hissna av glädje och lycka.
Allt det är som bortblåst. Den enda gången som jag idag kommer i närheten av denna känsla är när jag sitter i en okänd storstad utomlands, är full och vet inte hur jag ska hitta tillbaka till hotellet.
Men det försvinner väl det också.

rex · Post by **rex** » 09 Dec 2008, 18:43

[quote author=GammalHardrockare link=board=offtopic&num=1228742802&start=5#0 date=1228833592]qDetta hade jag sett som en fantastisk dröm när jag var tjugo år. Idag är det ingenting.uote]

I ett nötskal.

E-M · Post by **E-M** » 09 Dec 2008, 22:36

Rex:

Du borde döpt den här tråden till "Snillen filosoferar"

Det är lite dystert att läsa det ni skriver. Det som jag har framför mig om sisådär tolv år är en jävla kris

ozzman · Post by **ozzman** » 10 Dec 2008, 09:20

GH:
Du tillhör väl inte direkt de som ser glaset som halvfullt. jag tror tom. att du på din blogg skrev att du var en född pesimist eller liknande.

För övrigt så finns det väl massor av saker som man får göra för första gången nu för tiden också:
- Raka öronen och plocka näshår
- Operera sej för förstorad prostata
- Tappa håret
- Börja gå upp mitt i natten för att pissa
- mm. mm.
Så visst kan livet vara spännande och utvecklande även nu för tiden.

gammalhardrockare · Post by **gammalhardrockare** » 12 Dec 2008, 17:26

JW:

Jag har faktiskt erfarenheter av några av de punkter du räknade upp. Håret växer vilt på öronen. Men jag har slutat att raka dem, jag drar istället ut dem med pincett. Än så har de inte kommit tillbaka och det är ett par veckor sedan.
Näshår har jag inga problem med, inte heller förstorad prostata.
Tunnhårig blev jag däremot innan jag fyllde trettio. Dessvärre.
Men något som jag inte har råkat ut för ännu och som jag är glad över är att jag går inte upp i vikt (trots att jag äter som ett svin och käkar medicin som har viktuppgång som biverkning), inte heller märker jag av någon stelhet i kroppen. Rent fysiskt känner jag mig exakt likadan som när jag var tjugo. Enda gången jag märker av att jag har blivit äldre är att jag får fysisk baksmälla, det hände aldrig för några år sedan. Jag blev bara dålig rent psykiskt. Nu känner jag mig som åttio år i kroppen dagen efter en helflaska.

rex · Post by **rex** » 12 Dec 2008, 18:00

GammalHardrockare wrote:Men något som jag inte har råkat ut för ännu och som jag är glad över är att jag går inte upp i vikt (trots att jag äter som ett svin och käkar medicin som har viktuppgång som biverkning), inte heller märker jag av någon stelhet i kroppen. Rent fysiskt känner jag mig exakt likadan som när jag var tjugo. .

Mmm,detdär är nåt som jag är avis på....själv är jag nåt okristligt stel i kroppen och vikten skall vi inte tala om,fyfan

ozzman · Post by **ozzman** » 12 Dec 2008, 23:59

Ja vikten har börjat jävlas med mej också. Det började när jag slutade snusa. Sedan dess har jag gått upp 15 kg och åtminstone hälften av dem kilona har satt sej på magen.
Om jag inte tyckte så förbannat mycket om mat och pilsner skulle jag försöka gå ner åtminstone en 7-8 kg men jag kommer mej inte för.

rex · Post by **rex** » 13 Dec 2008, 11:06

Nä...en förbannelse detdär

Fast jag måste nog dessvärre 100 kg är för mycket på mig tyvärr även om det mesta är muskler.

ozzman · Post by **ozzman** » 13 Dec 2008, 15:02

Rex.

Men hur fan gör man? Jag har försökt äta mindre och hälsosammare men det går inte. Och att träna är bara att glömma när man har failj och barn, det finns helt enkelt ingen tid (och ingen lust heller om jag skall vara riktigt ärlig)

rex · Post by **rex** » 13 Dec 2008, 15:37

Jadu.....en som det visste,är väl bara att stålsätta sig och vara hungrig antar jag?

Fast jag kan då fan inte.....jag gjorde det en gång i världen när jag var helt ung,fast jag antar att man hade en helt annan motivation då,jag tänker på flickor och dylikt

Idag borde ju egentligen motivationen vara större med tanke på hälsan,men den smäller tydligen inte lika högt som tanken på kvinnfolk,sjukt nog

Som du säger så har man inte tiden eller orken till träning mellan dagishämtningar och div annat.